Det här har hänt:
"Bye the... aaah" började jag och jag blev igen avbruten av min klumpighet. Jag måste sluta använda dom här skorna tänkte jag. Och sparkade på stenplattan jag snubblat på.
Jag hörde både Frida och Zayn skratta och jag kunde inte låta bli att stämma in.
Zayn gick fram till mig och hjälpte mig upp.
"Are you okey?" Frågade han roat. Och jag kollade ner på mig själv och den enda skadan jag kunde se var att jag spräckt skärmen på min iPhone, lyckat.
"I'm okey, but I guess my iPhone aren't."
-——-——-——-—
Fridas perspektiv
Vi var i extas hela dagen igår efter att vi träffat Zayn. Kunde det bli bättre?
Vi åkte till Hyde Park park efter vi gått den långa biten till tunnelbanestationen från the O2. Och köpte med oss mat och jordgubbar på vägen. Där låg vi i gräset och njöt av solen, matade ekorrarna och lyssnade på One Direction på högtalare. När det började kallna åkte vi hem och bytte om och åkte sedan till Funky Buddah club och festade hela kvällen. Det var riktigt kul och vi träffade till och med Liams kompis Andy där inne.
Nu på morgonen mår man väl som man förtjänar antar jag. Vi ska gå ner och äta frukost buffé, sen går vi nog upp och lägger oss igen.
Precis en timme kvar. Vi hade precis hittat våra platser och dom var bättre än bra. Det var på andra raden från scenen, man såg helt otroligt bra. Melissas pappa hade verkligen lyckats.
"Melissa, jag tror jag är kär i din pappa! Så himla bra platser!" Skrattade jag.
"Ja! Jag måste ringa honom det första jag gör sen efteråt!" Svarade hon.
"Tänk om Zayn ser oss och känner igen oss." sa jag och blev jätte exalterad bara av att tänka på det.
"Ja och då kanske han kommer ihåg att följa oss på Twitter sen också..." Sa hon i blandning av besvikelse och förhoppning. För Zayn hade inte börjat följa oss. Även om vi hade stängt dörren. Jaja, man kan inte begära allt.
Jag tittade mig omkring och insåg att medelåldern här låg på kanske 15 år. Jag kände mig nästa lite gammal. Men de flesta tjejerna på första och andra raden såg ut att vara mellan 16 och 18 ändå. Och jag kunde leva med att vara ända 19åringen här inne, så länge jag fick se killarna.
Zayns perspektiv
Vi var halvvägs in i konserten och vi hade börjat svara på Twitter frågor fansen skickat in. Frågan just nu var: what is your favourite word? Och Niall hade dragit till med Food. Liam hade sagt Brilliant. Och det var Harrys tur. Någon i publiken skrek basically och alla brast ut i skratt.
"So basically... Yeah, that must be it." Svarade Harry och skrattade.
"I think I must say... Cheers! I just love to say that, cheers cheers cheers!" Svarade Louis och då var det min tur. Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle säga så jag drog till med det första ordet jag kom och tänka på,
"Boobs" sa jag snabbt och skrattade. Publiken blev fullständigt galna och Louis sa något om att han höll med. Vi kollade vem som hade ställt frågan och letade upp henne i publiken. Det var en tjej i kanske fjorton års åldern som såg helt överlycklig ut över att vi svarade på hennes fråga.
Nästa fråga kom upp och den var "what's the clumsiest a fan has ever done in front of you?". Jag log och tänkte på igår.
"Our fans aren't that clumsy actually, if fainting doesn't counts.." Sa Liam och Harry berättade om någon som hade råkat gå rakt in i honom.
"Well I met a clumsy fan yesterday actually... She walked right in to me and fell to the ground. And after we had taken a picture and she was walking a way, she stumbled and fell again and managed to break the screen on her iPhone, haha" svarade jag och Louis skrattade så mycket att han trillade av soffan vi satt på, vilket fick publiken att skratta.
"Okey, row two, seat 37...that's right here at the front." Sa Niall och vi gick fram till kanten och kollade ut över platserna. Jag mötte ett par ögon jag kände igen. Det var tjejen jag träffat igår som hade ställt frågan.
"But hey, this actually is the girl I was telling you about!" Sa jag och alla började skratta och tjejen bockade på ett roligt sätt och lyckades slå i handen i sätet på samma gång. Jag kunde inte låta bli att skratta.
Vad hade jag för kläder på mig igår? Dom måste ju vara här någonstans! Jag rotade runt i röran av mina kläder i dressingroomet. Där, jag slet tag i byxorna och rotade i fickorna tills jag hittade papperslappen jag letade efter.
"Hi!
We hope we didn't seemed to weird (even if that maybe is how we are). And we hope this, in some way will make you follow us on twitter. If don't, we can at least take this opportunity to tell you that we love you. Maybe a little more than its possible.
Love // @melissa_ and @frid4"
Jag log för mig själv och tog mobilen för att öppna Twitter. Tjejen som hette Frida hade inte sagt särskiljt mycket när jag träffat dem. Hon kanske inte var bra på engelska eller så var hon bara nervös. Riktigt söt var hon i alla fall, tänkte jag när jag tryckte på följ. Jag sökte efter Twitter namnet på den klumpiga tjejen som ställt frågan. Jag läste hennes bio; "the clumsiest 18 year old on the planet, but I'm not that bad if you get to know me". Jag kunde inte låta bli att skratta, ja nog var hon klumpig alltid. Och det såg ut som att man kunde bryta av henne på mitten, hon var väldigt smal. Men det var någonting jag fastnade för. Kanske var det hennes bruna ögon eller hennes klumpighet.
"We're having a party tomorrow night, do you and your friend wanna come?"
Jag tvekade en stund, men sen skickade jag iväg DMet till Melissa. Lite tjejer på förfesten skadade ju inte. Jag är singel, Niall är singel, Liam är singel och ja, Louis har sin Eleanor och Harry sin snygga flickvän.
-——-——-——-——-——-
Uppdateringen har inte varit på topp. Jag har haft matte nationella och massor av annat i skolan.
Men här är i alla fall andra delen som inte blev jätte bra, hoppas den duger.
4.12.12
Kap 1 - You should know that I would
Den 1 april - Melissas perspektiv
"Men det är inte så konstigt att det är så mycket folk här idag, det är ju en konsert idag också!" Sa Frida.
"Varför tänkte vi inte på det?" tänkte jag högt och suckade.
Vi hade åkt till the O2 arena dagen innan för att kolla runt lite och så vi visste vart vi skulle ta vägen imorgon när det var våran tur att gå på konsert.
"Ja då vet vi i alla fall var entrén ligger, jag skulle inte tro alla köar till bakdörren..." Sa jag och blickade ut över cirka hundra personer som redan var här, även om det var flera timmar kvar innan det började.
"På tal om bakdörr, ska vi gå ett varv runt? Det regnar inte." Avbröt Frida mina tankar och skrattade.
"Visst, vi har ju ändå inget att göra så." sa jag, och det var faktiskt sant, det regnade inte. Det var riktigt bra väder för att vara april och England, 15 grader och sol. Underbart rättare sagt. Jag hade bara ett par svarta tunna tajta sommar jeans med hål på knäna och en jeansjacka på mig. Frida hade till och med klänning, ja hon hade ju tunna strumpbyxor under och en skinnjacka också såklart. Men det visade ändå att det var riktigt skönt väder ute.
Vi insåg snart att det blev ganska långt att gå runt hela arenan då den är rätt stor. Och jag hade inte direkt skor för långpromenader.
"Åh, varför tog jag Jeffrey Cambell skorna idag? Mina fötter värker som fan och vi har inte ens kommit halvvägs runt än." Klagade jag.
"Vi går så nära husväggen som möjligt då, så är det den kortaste vägen." Föreslog Frida och jag svarade med att gå in mot husväggen. Arenan var ju rund men här bak stack det ut en del som var rektangulär. Jag rundade det ena hörnet och vände mig om mot Frida,
"Tror du man får vara här egentligen? Vi gick ju typ igenom en dörr som såg ut som att den borde vara låst..." Frågade jag fundersamt och började gå baklänges för att kunna prata med Frida.
"Jag vet inte riktigt, men det är ju ingen här... Så det borde väl inte göra någonting." Svarade hon.
Jag rundade den andra hörnet och gick fortfarande baklänges.
"Nä det är ju s...." Började jag innan jag gick in i något eller någon. Jag tappade balansen och lyckades trilla samtidigt som jag försökte vända mig om och se vem jag gått in i.
"Oh shit, I'm so sorry I'm so clumsy." Sa jag ursäktande och engelskan kom automatiskt. Jag tittade upp på personen i samma stund som Frida rundade hörnet.
Jag tror vi hade samma chockade uttryck i ansiktet när vi såg vem det var.
"Are you okey?" Frågade en så välbekant röst, men som jag aldrig har hört i verkligheten. Han räckte fram en hand och hjälpte mig upp. Jag vaknade ur min dagdrömning om hur otroligt snygg han var i verkligheten när han stod där i en vit t-shirt, ljus jeansjacka och tajta gråa jeans. Jag insåg att jag kanske måste svara,
"Yes, I'm okey! Are you alright? I'm so sorry, I'm known to be clumsy." Svarade jag ursäktande.
"I'm alright." Svarade han och log. Herregud vad snygg han var. Med det där leendet och en cigarett i handen.
"Are you going to the concert tonight?" Frågade han.
"Yes we're, or wait no. We are going to the one tomorrow." Skrattade jag och försökte låta bli att rodna allt för mycket om hur vimsig jag var.
"Great, but what are you doing here today then?" Frågade han och tog ett bloss på sin cigarett.
"Just to have everything under control." Sa jag och skrattade när jag hörde hur patetiskt det lät. Men istället för att vara dryg så skrattade Zayn med mig.
"So what's your names then?" Frågade han och jag kom på att Frida var med också. Hon var inte särskiljt bekväm med att prata engelska och var därför hellre tyst och lät mig sköta snacket. Det var inte det att hon var dålig på engelska, hon bara trodde hon var det.
"I'm Melissa." Sa jag och tittade på Frida.
"Frida." Sa hon kort och snabbt.
"That's not a common name..." Sa Zayn och Frida tittade bedjande på mig. Jag suckade och svarade åt henne.
"Well in Sweden it is, so..." Sa jag och log.
"You aren't from here? But, you speak really good british english!" Sa Zayn och såg aningen förvånad ut. Jag kunde inte låta bil att skratta.
"Thank you, my mum is from Bristol and my school is English speaking so..." Svarade jag och rodnade.
"Cool" Sa han och tog ytligare ett bloss på cigaretten. Hans mobil pep till och han svarade på ett sms snabbt.
"I'm sorry, but I need to go now. Do you want a picture or something?" Frågade han.
"Please, if its okey with you!" Var jag snabb och svara. Jag gav Frida min iPhone och ställde mig bredvid Zayn. Åh vad gitt han luktade, jag fick hålla mig ifrån att börja riktigt lukta på honom.
Vi tog några bilder och sen tog jag några bilder på Frida och Zayn. Och innan han skulle gå fick vi varsin kram. Den var över så fort och jag ville bara ha mer, men jag antar att man inte alltid kan få som man vill.
"It was lovely meeting you girls! I just wondering one thing, how did you get in here?" Frågade han.
"Oh, through the door there, it was open." Svarade jag och pekade mot dörren.
"That's not very good, so I guess you have to go out through that door now... And do me a favour and close it." Sa han och log mot oss. Vi log våra största leenden tillbaka och jag sa,
"Of course, but only if you do something for us.." Sa jag och log busigt.
"That depends on what it is.." Svarade han tveksamt. Jag log och tittade mot Frida,
"Frida, can you give him the note we wrote on our way to London?" Sa jag till Frida och hon sken upp när hon förstod vad jag menade och letade i väskan och räckte Zayn en lapp.
"If you can follow those two names on twitter." Sa jag och Zayn log.
"I can sure do that! Well maybe I'll see you tomorrow then." Sa han och vi började gå mot dörren och han mot dörren in, som låg åt samma håll.
"Bye the... aaah" började jag och jag blev igen avbruten av min klumpighet. Jag måste sluta använda dom här skorna tänkte jag. Och sparkade på stenplattan jag snubblat på.
Jag hörde både Frida och Zayn skratta och jag kunde inte låta bli att stämma in.
Zayn gick fram till mig och hjälpte mig upp.
"Are you okey?" Frågade han roat. Och jag kollade ner på mig själv och den enda skadan jag kunde se var att jag spräckt skärmen på min iPhone, lyckat.
"I'm okey, but I guess my iPhone aren't."
-——-——-——-——-——-
Pang på, lite sådär!
Har inte jätte mycket tid över just nu, där av lite slarv.
Men en kommentar om vad ni tycker hade vart fint!
"Men det är inte så konstigt att det är så mycket folk här idag, det är ju en konsert idag också!" Sa Frida.
"Varför tänkte vi inte på det?" tänkte jag högt och suckade.
Vi hade åkt till the O2 arena dagen innan för att kolla runt lite och så vi visste vart vi skulle ta vägen imorgon när det var våran tur att gå på konsert.
"Ja då vet vi i alla fall var entrén ligger, jag skulle inte tro alla köar till bakdörren..." Sa jag och blickade ut över cirka hundra personer som redan var här, även om det var flera timmar kvar innan det började.
"På tal om bakdörr, ska vi gå ett varv runt? Det regnar inte." Avbröt Frida mina tankar och skrattade.
"Visst, vi har ju ändå inget att göra så." sa jag, och det var faktiskt sant, det regnade inte. Det var riktigt bra väder för att vara april och England, 15 grader och sol. Underbart rättare sagt. Jag hade bara ett par svarta tunna tajta sommar jeans med hål på knäna och en jeansjacka på mig. Frida hade till och med klänning, ja hon hade ju tunna strumpbyxor under och en skinnjacka också såklart. Men det visade ändå att det var riktigt skönt väder ute.
Vi insåg snart att det blev ganska långt att gå runt hela arenan då den är rätt stor. Och jag hade inte direkt skor för långpromenader.
"Åh, varför tog jag Jeffrey Cambell skorna idag? Mina fötter värker som fan och vi har inte ens kommit halvvägs runt än." Klagade jag.
"Vi går så nära husväggen som möjligt då, så är det den kortaste vägen." Föreslog Frida och jag svarade med att gå in mot husväggen. Arenan var ju rund men här bak stack det ut en del som var rektangulär. Jag rundade det ena hörnet och vände mig om mot Frida,
"Tror du man får vara här egentligen? Vi gick ju typ igenom en dörr som såg ut som att den borde vara låst..." Frågade jag fundersamt och började gå baklänges för att kunna prata med Frida.
"Jag vet inte riktigt, men det är ju ingen här... Så det borde väl inte göra någonting." Svarade hon.
Jag rundade den andra hörnet och gick fortfarande baklänges.
"Nä det är ju s...." Började jag innan jag gick in i något eller någon. Jag tappade balansen och lyckades trilla samtidigt som jag försökte vända mig om och se vem jag gått in i.
"Oh shit, I'm so sorry I'm so clumsy." Sa jag ursäktande och engelskan kom automatiskt. Jag tittade upp på personen i samma stund som Frida rundade hörnet.
Jag tror vi hade samma chockade uttryck i ansiktet när vi såg vem det var.
"Are you okey?" Frågade en så välbekant röst, men som jag aldrig har hört i verkligheten. Han räckte fram en hand och hjälpte mig upp. Jag vaknade ur min dagdrömning om hur otroligt snygg han var i verkligheten när han stod där i en vit t-shirt, ljus jeansjacka och tajta gråa jeans. Jag insåg att jag kanske måste svara,
"Yes, I'm okey! Are you alright? I'm so sorry, I'm known to be clumsy." Svarade jag ursäktande.
"I'm alright." Svarade han och log. Herregud vad snygg han var. Med det där leendet och en cigarett i handen.
"Are you going to the concert tonight?" Frågade han.
"Yes we're, or wait no. We are going to the one tomorrow." Skrattade jag och försökte låta bli att rodna allt för mycket om hur vimsig jag var.
"Great, but what are you doing here today then?" Frågade han och tog ett bloss på sin cigarett.
"Just to have everything under control." Sa jag och skrattade när jag hörde hur patetiskt det lät. Men istället för att vara dryg så skrattade Zayn med mig.
"So what's your names then?" Frågade han och jag kom på att Frida var med också. Hon var inte särskiljt bekväm med att prata engelska och var därför hellre tyst och lät mig sköta snacket. Det var inte det att hon var dålig på engelska, hon bara trodde hon var det.
"I'm Melissa." Sa jag och tittade på Frida.
"Frida." Sa hon kort och snabbt.
"That's not a common name..." Sa Zayn och Frida tittade bedjande på mig. Jag suckade och svarade åt henne.
"Well in Sweden it is, so..." Sa jag och log.
"You aren't from here? But, you speak really good british english!" Sa Zayn och såg aningen förvånad ut. Jag kunde inte låta bil att skratta.
"Thank you, my mum is from Bristol and my school is English speaking so..." Svarade jag och rodnade.
"Cool" Sa han och tog ytligare ett bloss på cigaretten. Hans mobil pep till och han svarade på ett sms snabbt.
"I'm sorry, but I need to go now. Do you want a picture or something?" Frågade han.
"Please, if its okey with you!" Var jag snabb och svara. Jag gav Frida min iPhone och ställde mig bredvid Zayn. Åh vad gitt han luktade, jag fick hålla mig ifrån att börja riktigt lukta på honom.
Vi tog några bilder och sen tog jag några bilder på Frida och Zayn. Och innan han skulle gå fick vi varsin kram. Den var över så fort och jag ville bara ha mer, men jag antar att man inte alltid kan få som man vill.
"It was lovely meeting you girls! I just wondering one thing, how did you get in here?" Frågade han.
"Oh, through the door there, it was open." Svarade jag och pekade mot dörren.
"That's not very good, so I guess you have to go out through that door now... And do me a favour and close it." Sa han och log mot oss. Vi log våra största leenden tillbaka och jag sa,
"Of course, but only if you do something for us.." Sa jag och log busigt.
"That depends on what it is.." Svarade han tveksamt. Jag log och tittade mot Frida,
"Frida, can you give him the note we wrote on our way to London?" Sa jag till Frida och hon sken upp när hon förstod vad jag menade och letade i väskan och räckte Zayn en lapp.
"If you can follow those two names on twitter." Sa jag och Zayn log.
"I can sure do that! Well maybe I'll see you tomorrow then." Sa han och vi började gå mot dörren och han mot dörren in, som låg åt samma håll.
"Bye the... aaah" började jag och jag blev igen avbruten av min klumpighet. Jag måste sluta använda dom här skorna tänkte jag. Och sparkade på stenplattan jag snubblat på.
Jag hörde både Frida och Zayn skratta och jag kunde inte låta bli att stämma in.
Zayn gick fram till mig och hjälpte mig upp.
"Are you okey?" Frågade han roat. Och jag kollade ner på mig själv och den enda skadan jag kunde se var att jag spräckt skärmen på min iPhone, lyckat.
"I'm okey, but I guess my iPhone aren't."
-——-——-——-——-——-
Pang på, lite sådär!
Har inte jätte mycket tid över just nu, där av lite slarv.
Men en kommentar om vad ni tycker hade vart fint!
2.12.12
Intro - you should know that I would
Melissa bor i Göteborgs innerstad på femte våningen tillsammans med sin pappa. Hennes mamma hade övergett henne och hennes pappa när Melissa var fem år, genom att flytta tillbaka till sin hemstad Bristol i England. Hennes mamma har flera gånger försökt få Melissa att flytta till henne. Men Melissa trivs bra i Göteborg med pappa och kan inte tänka sig att lämna alla vänner här hemma. Och hon har absolut inte glömt bort att hennes mamma faktiskt lämnade henne. Är det någon som ska flytta till någon så är det hon som ska flytta tillbaka till Göteborg.
Men eftersom hennes mamma kom från England så kunde Melissa redan vid fem års ålder prata både flytande svenska och engelska. Och har från klass sju gått i en engelsk talande skola. Hon bestämde det själv, och eftersom hennes pappa har svårt att säga nej till i princip någonting Melissa vill, så fick hon såklart det.
Hon hade alltid varit bortskämd, då länge hon kunde minnas. Men hon gillade inte alls att tala om det för någon. Ja hennes närmast kompisar visste såklart, det var inte så svart att se när man klev in i deras lägenhet. Melissa trodde att hennes pappa skämdebort henne för att han var rädda att hon skulle flytta till sin mamma i England.
Hon hade en bra relation med sin pappa och hade inga tankar på att flytta. Även om hade tänkt att åka till London nu på påsklovet, hon hade dock lovat att hon inte skulle flytta dit. Och det var ju faktiskt hennes pappa som som gett henne resan när hon fyllt 18 i somras. Hon hade fått resan och row 2 biljetter till sitt absoluta favorit band, One Direction.
Att hon gillade One Direction var heller inget hon gillade att skryta om. Hennes bästa kompis Frida visste väl om det, eftersom att hon också gjorde det och det var de som skulle åka till London ihop.
Men hon hade andra vänner, eller ja de var väl kanske inte direkt några riktiga vänner, som tyckte att One Direction var något för 14 åringar och att det var alldeles för mycket runt omkring. De förstod inte alls, därför höll Melissa tyst om sin kärlek för killarna.
Frida och Melissa har gått i samma klass från ettan till sexan, sen började ju Melissa i en engelsk skola. Men de har varit bästa vänner sedan någon gång i femman. Frida bodde bara fem kvarter bort från Melissa, med sin mamma, pappa och 11 åriga lillebror.
Frida är 170cm och gillar att tala om för Melissa att hon är fem centimeter längre, eftersom att Melissa hade vart fem centimeter längre än hemma ända fram till åttan. Även om Melissa var ett år yngre. Hon hade nämligen börjat skolan ett år tidigare, vilket Frida tyckte var tur. Annars hade de ju aldrig träffats.
Frida har blåa ögon och långt brunt hår, men hade alltid önskat att hon hade bruna ögon.
Melissa hade fått sin mammas mörkbruna hår och bruna ögon. Men har sen ett år tillbaka färgat hombre på sitt hår som går strax nedanför axlarna, vilket hon var riktigt nöjd med.
I lågstadiet blev hon alltid retad för att hon var så himla smal. Men när hon blev lite äldre så ville tjejerna göra vad som helst för att få hennes kropp. Men Melissa kunde inte hjälpa det, hon ville verkligen gå upp några kilon. Men hur mycket hon än åt så blev hon inte tjockare. Som tur var, är hon inte så lång, bara 165 cm så hon ser inte så smal ut om hon har rätt kläder på dig.
Men hon hade alltid önskat sig en större rumpa. Brösten hade på något konstigt vänster blivit stora, hon kunde inte förstå vem hon fått dem ifrån. Hennes mamma hade inte alls stora.
Vanligtvis brukar man ha komplex över att man har för stor rumpa och att man vägde för mycket. Melissa tyckte precis tvärtom.
Dagen innan hon och Frida skulle åka till London stressade hon för att lyckas packa med tillräckligt mycket/lite saker och var helt slut på kvällen. Men innan hon gick och la sig vägde hon sig som hon alltid gjorde på söndagkvällar. Vågen visad 49,5kilo och Melissa var överlycklig. Hon hade gått upp 1,5 kilo.
-——-——-——-——-——-
Ett litet intro för att förklara lite saker om huvudpersonen, Melissa och hennes kompis Frida.
Jag tänker säga det nu direkt(!), det här är en novel jag skriver för skojskull. Så om det är ett och annat stavfel och lite dålig uppdatering så beror det på att jag antagligen inte har tillräckligt med tid.
Hoppas ni kommer gilla den ändå!
Men eftersom hennes mamma kom från England så kunde Melissa redan vid fem års ålder prata både flytande svenska och engelska. Och har från klass sju gått i en engelsk talande skola. Hon bestämde det själv, och eftersom hennes pappa har svårt att säga nej till i princip någonting Melissa vill, så fick hon såklart det.
Hon hade alltid varit bortskämd, då länge hon kunde minnas. Men hon gillade inte alls att tala om det för någon. Ja hennes närmast kompisar visste såklart, det var inte så svart att se när man klev in i deras lägenhet. Melissa trodde att hennes pappa skämdebort henne för att han var rädda att hon skulle flytta till sin mamma i England.
Hon hade en bra relation med sin pappa och hade inga tankar på att flytta. Även om hade tänkt att åka till London nu på påsklovet, hon hade dock lovat att hon inte skulle flytta dit. Och det var ju faktiskt hennes pappa som som gett henne resan när hon fyllt 18 i somras. Hon hade fått resan och row 2 biljetter till sitt absoluta favorit band, One Direction.
Att hon gillade One Direction var heller inget hon gillade att skryta om. Hennes bästa kompis Frida visste väl om det, eftersom att hon också gjorde det och det var de som skulle åka till London ihop.
Men hon hade andra vänner, eller ja de var väl kanske inte direkt några riktiga vänner, som tyckte att One Direction var något för 14 åringar och att det var alldeles för mycket runt omkring. De förstod inte alls, därför höll Melissa tyst om sin kärlek för killarna.
Frida och Melissa har gått i samma klass från ettan till sexan, sen började ju Melissa i en engelsk skola. Men de har varit bästa vänner sedan någon gång i femman. Frida bodde bara fem kvarter bort från Melissa, med sin mamma, pappa och 11 åriga lillebror.
Frida är 170cm och gillar att tala om för Melissa att hon är fem centimeter längre, eftersom att Melissa hade vart fem centimeter längre än hemma ända fram till åttan. Även om Melissa var ett år yngre. Hon hade nämligen börjat skolan ett år tidigare, vilket Frida tyckte var tur. Annars hade de ju aldrig träffats.
Frida har blåa ögon och långt brunt hår, men hade alltid önskat att hon hade bruna ögon.
Melissa hade fått sin mammas mörkbruna hår och bruna ögon. Men har sen ett år tillbaka färgat hombre på sitt hår som går strax nedanför axlarna, vilket hon var riktigt nöjd med.
I lågstadiet blev hon alltid retad för att hon var så himla smal. Men när hon blev lite äldre så ville tjejerna göra vad som helst för att få hennes kropp. Men Melissa kunde inte hjälpa det, hon ville verkligen gå upp några kilon. Men hur mycket hon än åt så blev hon inte tjockare. Som tur var, är hon inte så lång, bara 165 cm så hon ser inte så smal ut om hon har rätt kläder på dig.
Men hon hade alltid önskat sig en större rumpa. Brösten hade på något konstigt vänster blivit stora, hon kunde inte förstå vem hon fått dem ifrån. Hennes mamma hade inte alls stora.
Vanligtvis brukar man ha komplex över att man har för stor rumpa och att man vägde för mycket. Melissa tyckte precis tvärtom.
Dagen innan hon och Frida skulle åka till London stressade hon för att lyckas packa med tillräckligt mycket/lite saker och var helt slut på kvällen. Men innan hon gick och la sig vägde hon sig som hon alltid gjorde på söndagkvällar. Vågen visad 49,5kilo och Melissa var överlycklig. Hon hade gått upp 1,5 kilo.
-——-——-——-——-——-
Ett litet intro för att förklara lite saker om huvudpersonen, Melissa och hennes kompis Frida.
Jag tänker säga det nu direkt(!), det här är en novel jag skriver för skojskull. Så om det är ett och annat stavfel och lite dålig uppdatering så beror det på att jag antagligen inte har tillräckligt med tid.
Hoppas ni kommer gilla den ändå!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)